KRÖNIKA. ”Jag axeltacklade en stackars pappa, trängde mig in bland kundvagnarna och slet åt mig en. Sedan satte jag av i hög marschfart in i mataffären med tunnelseende och bananer i blick. Efter en liten stund började jag höra små röster: ”Hejsan!” ”God dag!” ”Välkommen!”
Jag fattade ingenting utan ångade vidare. Först framme vid frukten stannade jag upp och såg vad det var: Unga, trevliga butiksanställda som såg ut att dofta tvål och som stod uppflugna på stegar för att plocka in varor. Och de HÄLSADE. På mig!
Det här var något helt nytt. Vi var nyinflyttade i Aspudden efter att ha bott tio år i innerstan och jag var förstörd av min gamla vanliga fulbutik vid Mariatorget som bara rekryterar livstrött personal. Människor som längtar efter döden medan de prismärker bröd, alternativt försöker gömma sig bakom hyllorna för att slippa kunderna. Där var det djungelns lag som gällde.
Men bananerna var bara början, skulle det visa sig. Vart jag än begav mig i min nya stadsdel, fick jag samma trevliga upplevelse. Aspudden började mer och mer framstå som ett Pleasantville, ett sagoställe där alla hälsar, tar sig tid och inte ringer polis om man står på fel sida i rulltrappan. Ibland tror jag fortfarande att jag kastats rakt in i The Truman show, för att använda en annan filmreferens. Här är några exempel till:
Bar del Sole vid Fågeltorget, där ägaren pratar på om sitt ljuva Sicilien (omedveten om att han drog samma story för mig veckan innan men det gör inget. Jag älskar den). Och främmande gäster säger ”ciao!” till oss alla när de går.
Bageriet vid Kondisparken/Båtparken/Kompisparken/Botvidsparken (vad heter den egentligen?), där underbara scener utspelar sig. När jag kom in första gången rök det ur alla ugnar, det var personal överallt men ingen som fattade något. Allra minst jag. Förklaringen fick jag av Michel som driver stället – det är en bageriskola. Där bland billigt bröd, kakkaos och allmän förvirring tillbringade jag hela min föräldraledighet 2011. För övrigt har Michel en namne. Det sägs nämligen att den sötsaksälskande Gustav Vasa hade en Michel Sockerbagare anställd, som försåg den kungliga familjen med kakor och kanderad frukt.
För att inte tala om näringsidkaren som hade ett annat, ska vi kalla det chockcharmigt, sätt att välkomna sina kunder. När jag och min då 6-årige son gick in i hans lokal för första gången kom han fram och utbrast: ”Fy fan!” Försynt frågade jag om vi kanske störde? ”Nej nej, det är spriten. Jag har fått fotboja igen. Vad kan jag hjälpa till med?” Sedan frågade han mig om det var ok att ge sonen en godisklubba, ignorerade mitt ”nej tack”, och tryckte tio stycken i famnen på honom.
Fast då, och bara då, övergick Aspudden till att vara Bizarro World.”
Text: Åsa Erlandson
Inlägget ”Överallt i min nya stadsdel fick jag samma trevliga upplevelse” dök först upp på BÄTTRE STADSDEL Hägersten - Liljeholmen.